Ett halvår sen...

och saknaden är fortfarande enorm. Ett halvår sen satt vi vid pappas sida när hans hjärta slog saktare och saktare och monitorn till slut visade ett streck. Det är det absolut värsta jag har varit med om hittills, kommer aldrig glömma det. De sista dagarna på sjukhuset är något som återkommer hela tiden, det mal och mal i huvudet. Det kommer också upp nya frågetecken, typ vad exakt det var som gjorde att hans organ inte orkade, varför det gick så snabbt osv. Jag vet ju varför i det stora hela, men inte detaljerna. Jag har nog vetat, men glömt. Det känns fortfarande lite chockartat eftersom pappa inte var sjuk förrän han började få lite småont ungefär tre-fyra veckor innan. Innan dess var han ju i farten precis som vanligt. Samtidigt får man väl vara tacksam att han inte behövde lida speciellt länge. Han skulle ju varit med oss nu och planerat vad som skulle göras ute i stugan i år och vad som skulle prioriteras. Kommer bli jobbigt att vara ute på Runskär, det är ändå pappas ställe och han var den som hade koll på hur allt funkade och vad som behövde göras. Med tiden blir det väl lättare, det är ju det alla säger iaf. Men saknaden kommer ju alltid finnas, den kommer aldrig försvinna. Jag hoppas att pappa har det bra nu och att han har sin mamma och sina vänner runt sig så han inte känner sig ensam. Och att han kan se oss härnere och vet att vi klarar oss, även om det känns tungt utan pappa. Jag hoppas han har hittat sitt Runskär i himlen och sitter med en kikare och tittar ut över vattnet..