Pappas sten...

Nu är stenen slutligen omslipad och klar (vår farmor ligger där sen tidigare). Den blev väldigt fin måste jag säga. Kändes dock väldigt konstigt att se pappas namn, allt blev väldigt tydligt då igen. Samtidigt skönt att ha graven att gå till. Känns som att det är det närmaste pappa man kommer på nåt sätt, förutom i tanken då. Går såklart inte en dag utan att jag tänker på pappa och försöker förstå att han inte kommer tillbaka. Extra svårt ute på Runskär där han finns i allt, varje handtag som gjorts därute har pappa varit del i och det finns minnen som dyker upp hela tiden. Står jag i trädgårdslandet så tänker jag på när pappa jordfräste, vid tomtgränsen till grannarna kommer jag att tänka på när vi satte häck där för ett par år sen och Dale och jag slet med spett och spade och pappa satte sig på en sten och snackade med grannarna istället :) Han var ju absolut inte en lat person, men tyckte ändå det var skönt att slippa slita själv hela tiden. Han skojade med grannarna och sa "Det är perfekt att ha ungar som kan göra jobbet åt en" :) Jag ser också honom framför mig på trappen upp till huset där han ofta satt på morgnarna med en kaffekopp i handen och tittade ut. Eller framför huset med kikaren i högsta hugg och tittade ut på båtarna som åkte förbi. Och när Kirre eller Dale kommer åkandes med båten tittar jag alltid ut och väntar mig se pappas svarta hår vid aktern av båten. Saknar pappa så himla mycket och det är så trist att han inte får vara med oss ute på Runskär i sommar.