London idag, Orlando sen?

Ska strax åka till London.. Var inte säker på att jag skulle "klara" att åka förrän typ igår/idag. Hade en resa bokad sen förut och har hållt det lite öppet, om jag skulle åka eller inte. En konstig känsla som jag aldrig upplev förr har infunnit sig och som gör mig rädd och nervös. Känns som att saker plötsligt känns läskigare än förr. Ex så har dagens London-resa känts lite skrämmande och jag tror det har att göra med att jag känner mig mycket mer otrygg än förr. Det är inte något jag ens reflekterat över förut men på nåt sätt har jag alltid känt en så stor trygghet i att veta att pappa har funnits där för mig, var jag än befunnit mig i världen. Han har varit den sista jag pratat med innan jag åker nånstans och den första jag pratat med när jag landat. Sen har han alltid ringt då och då och kollat läget och bara vetskapen av att pappa finns där för att hjälpa mig om jag hamnar i nån sorts knipa. Han skulle sätta sig på första bästa plan för att komma till mig och han skulle ringt och fixat me saker om jag skulle behöva hans hjälp på nåt sätt. Som tur är har jag ju min mamma (och Perry), Kirre och Dale som skulle göra samma sak, men pappa är alltid pappa och han känns som den mest självklara räddaren. Hursomhelst så känner jag att jag måste se till att inte börja bli rädd för att göra saker och därför vill jag åka till London nu. Dessutom flyger jag med Zandra som också ska dit och ska bo hos Anna, så det är ju egentligen inget att vara orolig för. Det vet jag ju, logiskt sett. Och med tanke på vad jag eventuellt ska göra inom några veckor så måste jag verkligen bevisa för mig själv att jag klarar åka till London. Det är nämligen så att innan allt det här med pappa hände så frågade James (samma kille som jag träffade i England sist men som bor i LA) om jag ville åka iväg en sväng igen, typ till Thailand eller Florida. Sen hände ju det här med pappa men nu har vi börjat prata om det igen. Ser ut att bli Florida, typ Orlando, Tampa. Det är inte alls speciellt dyrt konstigt nog, typ 5500:- vilket ju är väldigt rimligt. Sen får nog han stå för boende osv därborta för man är ju inte jätterik just nu. Det som står i vägen är en resa till Australien som han måste göra, men som han inte vet när. Men annars tänker jag boka. Så blir jag tvungen att våga det också. Lika bra att hoppa upp i sadeln igen så man inte stannar kvar och blir en räddhare. Begravningen borde jag kanske skriva lite om. Orkar inte skriva så mycket mer än att det var jättefint. Mycket folk, mycket blommor, mycket tårar. Fina ord om pappa. Jag klarade av att hålla talet som tur var, det var svårt men det gick och det är jag glad för. STefan och Hans häll också två jättefina tal om pappa. Det var även verkligen fint att höra om hur pappas kollegor tyckte om pappa osv. Han verkade väldigt omtyckt på jobbet och över hundra Arlanda människor hade satt in pengar till cancerfonden och skrev fina ord om pappa, att han alltid varit en jättebra chef och att "Vissa har det, andra har det inte, men du Olle, hade det", då pappa oftade skämtade och sa "Tja.. antingen så har man det, eller så har man det inte" när han gjort nåt bra :) Jag och Dale var till hans kontor i förrgår för att hämta och lämna grejor och då har de satt upp ett litet bord på avdelningen med ett kort på pappa, bukett med rosor, ett ljus, en bok där folk skrivit hälsningar, samt... en kexchoklad! (Då pappa var känd att vara en riktig godisråtta) :) Vi ska få den boken nästa torsdag då vi ska träffa några av hans kollegor igen för att fika lite. De ringde från Karolinska idag då de fått lite mer svar på hur det kunnat gått så fort. Cancern som pappa hade är tydligen extremt ovanlig och de ser den här typen ungefär en gång vart tredje år. De sa också att det finns inget bot mot den så det hade inte funnits något att göra. På nåt sätt känns det lite som en tröst då vi undrat om det hade kunnat gå annorlunda om han kommit in tidigare, om de hade tagit alla prover på en gång istället för att vänta så länge mellan varje osv. Nu kan man väl fortfarande vara kritisk till hur lång tid allt tog, men det hade hursomhelst inte kunnat rädda pappa. Stackars pappa, han hade inte velat dö, det vet jag. Jag undrar var han är och vad han gör. Eller om det, som pappa jämt sa, bara blev svart.. Tänker på pappa hela tiden och jag tror jag kommer att göra det under väldigt lång tid. Tiden efter begravningen har varit jobbigare än före, och jag tror att det sakta men säkert börja sjunka in. Jag började gråta hejdlöst i lördags när jag kom på att pappa precis innan han blev sjuk köpt tio liter blåbär av någon på jobbet. Han hade varit duktig och paketerat upp det i en massa påsar, lagom för att ta fram till en blåbärspaj eller till filen på morgonen. Alla blåbär finns kvar i frysen och det kommer bli jättejobbigt att se det och att ta ut det. Vet inte varför just det här känns så jobbigt, men det är såna här småsaker som är jobbigast att tänka på. Jag saknar dig så mycket pappa, men snälla, var med mig i livet för jag vill veta att du finns vid min sida. Kram!